Undervisnings- och kulturministeriet har just avslutat sin remissrunda gällande föreslagna ändringar av universitets- och yrkeshögskolelagen. Förändringarna bygger på Orpos regeringsprogram och skulle, om de genomförs, tvinga universiteten att ta ut en avgift som ”täcker utbildningskostnaden” av studerande från länder utanför EU och EES. Dessutom skulle expeditionsavgiften för ansökan återinföras. I framtiden skulle alltså internationella studerande som vill komma till Finland vara tvungna att hosta upp ansenliga summor.

Förslaget motiveras bland annat med att andra nordiska länder gör detsamma och med att det i framtiden kommer att finnas mer utbildning som produceras med offentliga medel för finländare, medan internationella studerande skulle betala mer för sin egen utbildning. Båda idéerna kan låta förnuftiga till en början, men om man skrapar lite på ytan hittar man problemen.

I jämförbara länder, såsom Storbritannien, har höjningen av avgifterna vanligtvis lett till en minskning av den statliga finansieringen av högskoleutbildning. Det här är också Orpos regerings plan: enligt regeringsprogrammet kommer det statliga stödet att minskas med motsvarande belopp som avgifterna ökar. Det här strider mot argumentet att syftet är att göra mer pengar tillgängliga för högskolorna.

Därför är det inte troligt att reformen ökar universitetens tillgängliga finansiering, utan endast att en större del av betalningsbördan flyttas från samhället till individerna. Följaktligen blir högskolorna också allt mer beroende av hur bra de kan marknadsföra sig själva till studerande och mer sårbara för de utmaningar som exceptionella situationer medför. Man behöver inte gå långt tillbaka för att hitta exempel: den senaste räntekrisen begränsade betydligt den internationella rörligheten.

University World News har publicerat en översikt av akademiska artiklar om effekterna av läsårsavgifter i Sverige. Översikten visar att de reformer som man hoppades på i Sverige inte har ägt rum. Läsårsavgifterna har blivit en exportprodukt vars priser bestäms av den internationella marknaden, och intäkterna från avgifterna gör det långsamt möjligt att minska de offentliga investeringarna i utbildning.

Enligt översikten verkar det därför klart att reformen även har haft ett flertal oönskade konsekvenser i vårt grannland, och att modellen att täcka kostnaderna i praktiken inte fungerar som planerat. Därför måste man i Finland noggrant börja följa upp och bedöma effekterna av lagändringen. Vi behöver också modet att ändra lagen på nytt om oönskade effekter uppstår.

I en av artiklarna säger forskare André Bryntesson vid Uppsala universitet att han inte tror att lagförslagen skulle ha godkänts om man hade känt till de verkliga konsekvenserna. I höjningen av studieavgifterna och annan utbildningspolitik i Finland används ständigt utvecklingen i jämförbara länder, såsom i Sverige, som argument. De utvecklingsmönster som de höjda läsårsavgifterna lett till i Sverige har dock inte varit önskvärda, åtminstone inte i alla avseenden. I Finland borde vi därför komma ihåg att inte kopiera alla dumheter från grannlandet.

FSF och SAMOK har gett sitt utlåtande om regeringens proposition. Du kan läsa propositionerna i utlåtandetjänsten och på organisationernas webbplatser.

Aleksi Niemi
Utbildningspolitisk sakkunnig, SAMOK

Heidi Rättyä
Utbildningspolitisk sakkunnig, FSF