Den avgiftsfria utbildningen är ett av det finländska samhällets viktigaste löften. Det är ett löfte om att en studerandes bakgrund eller familjens ekonomiska situation inte ska avgöra utbildningsvägen. Den principen måste värnas även när de offentliga finanserna kräver anpassningar. Avgiftsfri utbildning är inte bara en utgiftspost, utan ett värderingsval som handlar om vilket Finland vi vill leva i.

I Finland har utbildning traditionellt betraktats som en investering i samhällets framtid. Avgiftsfriheten undanröjer ett betydande hinder för kompetensutveckling och ger alla möjlighet att följa sina drömmar. Den garanterar inte jämlikhet i sig, men undanröjer ett betydande hinder på vägen dit.

Även en liten avgift är en avgift

Avgiftsbelagd utbildning förs inte in i debatten som en stor principiell kursändring, eftersom det sannolikt skulle ge upphov till en bredare samhällsdebatt. I stället presenteras avgifterna som avgränsade reformer, måttliga avgifter eller nya möjligheter för dem som har råd att betala. En enskild avgift kan verka liten, men som princip är den betydelsefull. Även en liten avgift är en avgift.

När avgifter införs inom utbildningen handlar det inte bara om den enskilda studerandes ekonomi. Det handlar om på vilka grunder utbildningsmöjligheterna fördelas. Avgifterna skapar trösklar, särskilt för personer med små inkomster, och kan hindra människor från att söka sig till studier. De kan också påverka om en person vågar börja studera och om hen upplever att studierna är ekonomiskt möjliga. Redan i dag påverkar den socioekonomiska bakgrunden utbildningsvalen i alltför hög grad, och en försämrad ekonomisk situation gör det tungt att studera. Vi ska inte bygga ytterligare ekonomiska hinder på vägen till utbildning.

Avgiftsbelagd utbildning håller redan på att införas. År 2024 höjdes den maximala avgiften för öppna högskolestudier från 15 euro till 45 euro per studiepoäng. Nu bereder regeringen dessutom en möjlighet att avlägga hela högskoleexamina mot avgift inom den öppna högskoleutbildningen. Samtidigt föreslår finansministeriet i sitt tjänsteanförande att högskolornas finansieringsbas ska breddas genom läsårsavgifter för personer som avlägger minst en andra examen på samma nivå, som en lösning för att höja utbildningsnivån. Det handlar alltså inte bara om ett avlägset hot, utan om en redan inslagen kurs mot avgiftsbelagd utbildning.

Den internationella utvecklingen ger anledning att ta risken för att utbildningsavgifterna utvidgas på allvar. I England infördes terminsavgifter vid högskolorna 1998, då var deras maximibelopp 1 000 pund per år. År 2006 höjdes maximibeloppet till 3 000 pund och 2012 höjdes det till 9 000 pund. Därefter har terminsavgifterna fortsatt att stiga. Under läsåret 2025–2026 är maximibeloppet 9 535 pund per år. I takt med höjningarna har universitetens popularitet minskat.

Detta är kärnan i den så kallade inkörsportsteorin: när det första undantaget väl har gjorts blir det lättare att motivera nästa, och till slut blir undantaget det nya normala. Först gäller det en viss grupp studerande eller en viss utbildningsform. Därefter kan avgifter motiveras exempelvis med ett svårt ekonomiskt läge, nya finansieringsbehov eller jämlikhet i förhållande till studerande som redan betalar avgifter. Utvecklingen är naturligtvis inte oundviklig, men den bör inte heller förbises. Det finns skäl att bedöma riktningen mot en mer avgiftsbelagd utbildning och dess konsekvenser redan innan förändringarna genomförs.

Utbildningsavgifter löser inte problemen med de offentliga finanserna

Terminsavgifter förespråkas ofta i situationer där de offentliga finanserna är ansträngda och utbildningen behöver mer resurser. Det är förstås förståeligt att man söker lösningar för att finansiera högskolorna, men avgifter är aldrig ett neutralt sätt att samla in pengar. De innebär ett val om vem som ska bära kostnaderna för utbildningen. Frågan är om utbildningen ska finansieras gemensamt så att den förblir tillgänglig för alla, eller om kostnaden ska överföras till den enskilda individen.

Avgiftsfri utbildning säkerställer att samhället kan ta till vara på allas förmågor. När rädslan för att skuldsätta sig inte begränsar människors möjligheter att söka sig till utbildning stärker vi hela landets produktivitet och konkurrenskraft. Avgiftsfri utbildning är inte bara en offentlig utgift, utan en investering i Finlands framtida tillväxt och välfärd.

När vi strävar efter en högre utbildningsnivå och starkare kompetens kan vi inte samtidigt bygga upp ett system där betalningsförmågan i allt högre grad påverkar valet av utbildningsväg. Finlands framtid kan inte bygga på att det är lättare att få tillgång till utbildning om man har råd att betala. Vi måste hålla fast vid principen att möjligheten att utveckla sin kompetens ska tillkomma alla som har förmågan och viljan.

Försvara den avgiftsfria utbildningen innan undantaget blir regel

Den avgiftsfria utbildningen bevaras inte av sig själv. Den kommer bara finnas kvar om vi är beredda att försvara den också när en enskild avgift verkar obetydlig och ett undantag framstår som motiverat. Därför måste beslutsfattarna granska varje reform som innebär utökade utbildningsavgifter utifrån tre frågor: Vem gynnas av förändringen, vem riskerar att möta ett hinder och vilket prejudikat skapar den?

Finland måste stärka den avgiftsfria utbildningen, inte urholka den bit för bit. Att höja utbildningsnivån på högskolorna kräver långsiktig offentlig finansiering, tillräckligt många studieplatser och jämlika möjligheter att få tillträde till högre utbildning.

Den avgiftsfria utbildningen är ett löfte om att tjockleken på plånboken inte ska avgöra framtidsutsikterna. Avgiftsfri utbildning får inte bli en förmån som bara tidigare generationer har fått åtnjuta.

Blogginlägget har skrivits av SAMOKs utbildningspolitiska specialsakkunnig Johanna Fonsell och FSF:s utbildningspolitiska sakkunnig Anna Oksanen.